Historien om en hopplös man
Så var midsommar avklarat.
Igår bar det av med tåget till Varberg. Med mig hade jag en trött och sliten Sparv, en sovsäck, ett tält och massa cider. Inget som jag skulle sörja om det försvann med andra ord. Vid ankomsten till Varberg öste regnet ner och visade inte några tendenser att ge sig. I väntan på restan av "gänget" träffade vi Valentin, en riktig stekar-alkis (åtminstone väldigt berusad för tillfället och enligt egna uppgifter även hemlös) som berättade att han skulle lämna landet och åka till spanien, han visade biljetten och deklarerade hur fantastiskt det skulle bli att komma från det här regnandet till solen.
Ett par minuter kom polisen och hämtade in honom för tillnyktring. Stackars sate tänkte vi, han kommer aldrig iväg till soliga södern.
Så dök de andra upp och vi hittade en trivsam liten lägerplats med eldstad och vindskydd där vi bänkade oss och gjorde vårt bästa för att hålla oss torra, för min del misslyckades detta ganksa grovt. Tror dessutom att jag var den som lyckades bäst med att skita ner mig i vitblommiga tygstövlar som idag är allt annat än vita. Tur att det inte blåste och var kallt ute åtminstone. Vi lyckades få igång en brasa och knäppa ett par öl. Så tänkte vi vara förberedda och resa tälten innan vi var för trötta och för fulla. Vårat tält är en hyllning till jamaica. Grönt med gula ränder. Inte miltärgrönt, äppelgrönt och citrongult. Det går väl an i skogen...
Så händer det, himlen spricker upp och SOLEN kommer fram! Fantastiskt, inte en minut för sent. Detta gör att en promenad läns havet känns berättigad och vem springer vi in i då!? Jo, Valentin, frisläppt och fortfarande lika full och glad som åtta timmar tidigare, fortfarande med siktet på att åka iväg. Vi betvivlar fortfarande att det blir nåt av med detta. Så vi går och käkar lite, snackar med stockholm fjortisar som tror på att jag kommer från dalarna. Inspekterar den vackra kaktus hyllningen som köpmannaföreningen har satt upp och å¨tervänder till lägret där det till slut är dags att nana. Det var sååå skönt! Tji fick ni, det var inte iskallt när man gick och la sig och klibbigt, svettigt och illaluktande när vi vaknade. Det var en behaglig upplevelse, även till min förvåning.
jaja. Vi tog oss iaf till stationen igen för att åka hem. mina tankar gåt till våran kära Valentin och som på beställning raglar han in och jag tänker att nänä, så det blev inget. Men man upphör aldrig att förvånas. När vi kliver på tåget mot göteborg, vem har inte lyckats trolla fram ett par väskor och kliver på tillsammans med oss!? jodå. Han kom nog iväg. Det känns skönt att veta. Och vi kom hem välbehållna men väldigt slitna och trötta.
Nu ska jag sova och slöglo på film under det som är kvar av helgen.
Glad midsommar mina vänner!
// en förvånad Ilse
Igår bar det av med tåget till Varberg. Med mig hade jag en trött och sliten Sparv, en sovsäck, ett tält och massa cider. Inget som jag skulle sörja om det försvann med andra ord. Vid ankomsten till Varberg öste regnet ner och visade inte några tendenser att ge sig. I väntan på restan av "gänget" träffade vi Valentin, en riktig stekar-alkis (åtminstone väldigt berusad för tillfället och enligt egna uppgifter även hemlös) som berättade att han skulle lämna landet och åka till spanien, han visade biljetten och deklarerade hur fantastiskt det skulle bli att komma från det här regnandet till solen.
Ett par minuter kom polisen och hämtade in honom för tillnyktring. Stackars sate tänkte vi, han kommer aldrig iväg till soliga södern.
Så dök de andra upp och vi hittade en trivsam liten lägerplats med eldstad och vindskydd där vi bänkade oss och gjorde vårt bästa för att hålla oss torra, för min del misslyckades detta ganksa grovt. Tror dessutom att jag var den som lyckades bäst med att skita ner mig i vitblommiga tygstövlar som idag är allt annat än vita. Tur att det inte blåste och var kallt ute åtminstone. Vi lyckades få igång en brasa och knäppa ett par öl. Så tänkte vi vara förberedda och resa tälten innan vi var för trötta och för fulla. Vårat tält är en hyllning till jamaica. Grönt med gula ränder. Inte miltärgrönt, äppelgrönt och citrongult. Det går väl an i skogen...
Så händer det, himlen spricker upp och SOLEN kommer fram! Fantastiskt, inte en minut för sent. Detta gör att en promenad läns havet känns berättigad och vem springer vi in i då!? Jo, Valentin, frisläppt och fortfarande lika full och glad som åtta timmar tidigare, fortfarande med siktet på att åka iväg. Vi betvivlar fortfarande att det blir nåt av med detta. Så vi går och käkar lite, snackar med stockholm fjortisar som tror på att jag kommer från dalarna. Inspekterar den vackra kaktus hyllningen som köpmannaföreningen har satt upp och å¨tervänder till lägret där det till slut är dags att nana. Det var sååå skönt! Tji fick ni, det var inte iskallt när man gick och la sig och klibbigt, svettigt och illaluktande när vi vaknade. Det var en behaglig upplevelse, även till min förvåning.
jaja. Vi tog oss iaf till stationen igen för att åka hem. mina tankar gåt till våran kära Valentin och som på beställning raglar han in och jag tänker att nänä, så det blev inget. Men man upphör aldrig att förvånas. När vi kliver på tåget mot göteborg, vem har inte lyckats trolla fram ett par väskor och kliver på tillsammans med oss!? jodå. Han kom nog iväg. Det känns skönt att veta. Och vi kom hem välbehållna men väldigt slitna och trötta.
Nu ska jag sova och slöglo på film under det som är kvar av helgen.
Glad midsommar mina vänner!
// en förvånad Ilse
Kommentarer
Trackback