Kvinnokollektivet

Inatt är det vackert ute.
Dimman ligger som minimjölk över hisingen.
Lite som inuti mig!
Har lite svårt att se framåt, tillräckligt långt fram.
Vill att tiden ska gå snabbt, snabbt, snabbt.
ÄR påväg någon annanstans.
Hela tiden. Glömmer bort att "livet är de dagar som passerar" eller hur man nu brukar säga.
Känner ni inte likadant?
Att ni är på väg någonstans och väntar på att det ska börja. Lite som reklamen före biofilmen, ett onödigt ont för att få äta kakan.

Nä. Jag är inte hemma efter en blöt kväll på Avenyn. JAg har just hemkommit från jobbet. Fullkomligt nykter.

Ska äta lite fruktsallad och läsa Arnaldur Indridason innan jag faller i sömn.

Imorgon är det stora städdgaen, hoppas jag...

Lev väl!