Tomhet
Jag vet verkligen inte om det som hände igår kväll var rätt eller oundviklligt. Jag vet bara att jag älskar honom och att han älskar mig men att jag hade åkt ändå. Det ändrar ingenting egentligen, bara att vi får gråta tillsammans nu och inte i olika länder när det händer. Båda visste att det skulle hända. Båda visste varför det skulle hända. Men inte att det skulle hända nu. Vi vill inte att det skulle hända nu. Jag gråter när jag diskar, jag gråter när jag tvättar, jag gråter när jag bloggar, jag gråter när jag sover. Vi visste det men inte fan gör det mindre ont för det. Jag kan inte förstå hur jag ska leva ett liv utan honom. Okej, jag vet att jag inte kommer att leva utan honom heller, vi kommer fortfarande prata, mejla och tänka på varandra när jag är där borta i makaronien. Kanske när jag kommer tillbaka att vi vågar oss på det igen. Eller kommer jag att åka igen då? Vi är så olika och har varit en perfekt matchning i över två år. Men bara när vi är på samma plats. Hela tiden har jag blivit mer kär i honom och vi har bara blivit bättre och bättre. Fast ändå har vi vetat det hela tiden, att jag kommer åka..det handlar inte om de här 4 månaderna, det handlar om det som "grej". Jag vill inte vara kvar här, jag vill bort, iväg och har så mycket jag vill göra att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han är raka motsatsen. Men jag älskar honom ändå. Han har varit min trygga punkt. Han är min trygga punkt. Vi delar så mycket ihop. Den fantastiska underbara tiden i Ungern ihop. Min bästa vän och min stora kärlek.
Hade det ändrat nåt om vi inte hade pratat igår? Om en vecka hade jag ändå precis just nu mellanlandat i Budapest. Jag hade inte stannat och han hade inte följt med. Kanske att vi är fega. Eller realister. Det har inte varit några elaka ord, inga onda tankar, bara kärlek. Vi har inte bråkat eller ens varit osams än. Vi kan inte ens bli osams när vi ska lämna varandra nu. Det viktigaste är att ta hand om varandra och aldrig aldrig såra. Det kommer inte bli något abrupt slut där vi inte hörs mera utan tanken är väl att släppa på pressen mot varandra när jag är borta.
Jag ska förresten flytta ihop med den andra praktikanten. Vi träffades igår och det kändes jättebra. Hon var i precis samma situation som jag är i nu så då kan vi sitta tillsammans och tjuta på Balkan.
Vilken helvetes jävla vecka!!
Tack för att ni ringer men jag orkar inte just nu. Idag ska vi ut på familjemiddag hos hans pappa. Men först ska jag tvätta medeltidsklänningen och bädda sängen. Kanske ringa pappa.
Vill jag ens ha allt det här på bloggen?