Kvinnokollektivet

jag har ju velat ha DN skitlänge och så fick jag inte prenumerera och hej och hå och igår skulle jag skicka in kopia på mitt csn kort så jag kan få DN nån gång men när jag gick upp på morgonen låg DN i hallen!
halleluja! det blev en extra timme hemma på morgonen när jag drack ingefärste och lyssnade på radiohead och satt i morgonrock och duntofflor och läste om Dramatens nya chef och åt min gröt och satt och snurrade med fingrarna i håret. snacka livskvalité! vilken morgon, fantastiskt!

men sen då... kommer kvällen och de Stora Tankarna.
jag har tittat på Jeux d'enfants och funderat över livet. Eviga, stora Frågan. Vad gör jag egentligen? Och varför?
är jag lycklig?

 Mitt liv är så lugnt. Eller ja, om man jämför. Med tidigare liv alltså. Mitt andra år i Bryssel var ju rätt hektiskt. På ett bra sätt. ALLT var fab och underbart. Jag hade mina små crew som jag hängde med. Ett för varje tillfälle. Utgång, hemmahäng, kreativitet, action, filosoferande. Men det tar ju sån tid i sverige innan man hittar sina crew. Iaf i sthlm. Jag har lite lösa, sporadiska häng men vem ringer man om man kommer på att man vill sitta och måla på golvet och käka pommes och dricka vin? Jag vet inte. Och det suger ju. Men å andra sidan är det lugnt på ett bra sätt. För att jag har estetiken och lava. Det är ju väldigt stabilt. Men är det roligt? Och vart leder det? Ja, det är kul. Men inte på samma sätt som i bxl. Inte samma bekräftelse tror jag det handlar om. Jag vet ju att jag är bra och älskad. Men det räcker faktiskt inte. Man behöver andra (vänner/familj/förhållande) som kan bekräfta ens värde även om man i utgångsläget vet att man är bra.

Den här filmen handlade iaf om två som leker en lek där de hela tiden höjer insatsen. Från små skämt och bus till större och allvarligare grejer som blir en lek med liv (och död) och kärlek. Och jag undrar om jag har lagt mig i spelet. Sagt stopp. Eller pass kanske. Jag behövde en runda för att stabilisera mig, göra mig redo för spelet igen. Jag är redo. Jag säger som han i You, me and everyone we know; Jag är redo för omvälvande händelser, mirakel, jag kan hantera det!
Men det är också lite som en drog. När man utvidgat sitt synfält vill man ändå se lite mer. Och nu när jag varit så otroligt narrow-minded så känner jag lite att jag måste kompensera det med att leva harder better faster stronger på nåt sätt. Fast jag vet att det inte är sant också. Det trycket kommer ju bara från mig. Jag saknar hard-core livet lite. Gräset är alltid grönare...

Men ni får inte tro att jag är deprimerad eller orolig eller rädd eller destruktiv, jag bara funderar på hur jag ska förhålla mig till det förflutna, framtiden och nutiden. Jag gillar läget, mår bra, knyter nya band (även om det känns som att det går jävligt trögt ibland!). Undrar om det är bra för mig att läsa filosofi... Hmm.. Nästa kurs blir "ren" filosofi, med början hos de gamla grekerna såklart..

Jag stänger in mig i min lilla bubbla för mycket tror jag. Glömmer att relatera till omvärlden och utgår bara från mig. Det man kallar egocentrism kanske? Men jag skyller på att jag varit tvungen för att återupprätta min stabilitet. Fast den har ju kommit minst lika mkt av att jag levt i den "riktiga" världen.

Snart ska jag börja skriva/fixa för ljudredaktionen på lava. Det blir fint, nåt mer praktiskt att göra med fina människor.

Annan fundering var om hur jag vill leva, vem jag vill vara. Och det är ju lite svårare. Jag vill vara orädd och våga utforska gränser men samtidigt inte på ett dåligt sätt. Jag letar vidare efter min (perfekta) plats i världen. Tills jag hittar den (ha! så håller man väl på tills man ligger i graven misstänker jag...) så fortsätter jag att leva och älska och jag ska försöka att göra det så okomplicerat som möjligt. Jag tänker att nu när jag är lite stabilare så vill jag ha fler nära relationer. Men känns lite som att det är för sent också. Tänker att vissa haft ett glidigt liv. Och att vissa är fighters. Jag vill vara en fighter. Jag avundas alla som glider men som jag sagt förut, aldrig ta den lätta vägen.

herregud, vilken moaner jag låter som. eller osäker kanske jag låter. men iaf så ska man ju stå för den man är och jag har alltid varit lite ambivalent och filosofi är ju faktiskt mitt ämne så jag tänker att ju mer jag pratar om det ju mer distans kanske jag kan få till det (mig)... vad tror ni?

Okay, enough om mig. Jag vill faktiskt höra hur det går för dig mix i bryssel på rep:en och så vill jag höra om huset i pålsboda ilse. och ella, lycka till imorgon! jag håller tummarna och tänker på dig, jag vet att du kommer att krossa alla onda, de goda kommer alltid att vinna när du kämpar!

en sak  är säker, och det är att jag älskar er och aldrig kommer ångra min tatuering och att den här bloggen känns som hobbypsykologi på hög nivå och jag hoppas att inga som inte känner mig läser den! okay inte en sak då men flera. här kommer en till: Länge leve mornar med DN!