Kvinnokollektivet

Ja Göteborg var underbart. Minisemester med en av dem jag älskar allra mest. Men gud vilket sug jag fick av att vara själv sen. Det har varit så intensivt sen jag kom tillbaka från Ungern, hela tiden folk att träffa för att uppdatera sig för varandra på alla fronter. Jag kände mig tom i lördags. Då sprang jag ut till Hjälmaren där jag satt en stund i sol och blåst till jag sprang tillbaka igen. Därav längtar jag av åka vidare igen för att jag ska få något permanent(för ett par månader) och något som är mitt. Nu har det känns som om jag inte hör in i någons liv, förutom mickes, för jag är bara tillfälligt hemma. Men å andra sidan har jag ju suttit och läst dina tankar(alltså bloggen), Mikaela, och jag förstår verkligen det där "utanförskapet". Att inte få vara med när alla andra är här och njuter av sommaren, ledighet, resor, GOTLAND och allt därtill. Det är så knepigt att bo utomlands. Det må vara stärkande och kul men ibland så vill man inget mera än att bara få sitta på sitt favoritcafé med sina darlings som om man aldrig åkt.

Flytten till ambassaden närmar sig med stormsteg och ett lugn inföll härom dagen när beslutet från csn kom och när jag fick veta att vi är två praktikanter + den norska i höst. Det känns så betryggande att inte vara ensam. Jag har fått den enda guidebok som finns om mitt nya land för att studera innan jag beger mig.. Den är riktigt bra, tips om etikett, do's and don'ts och annat värdefullt. Jag vet inte riktigt vad jag väntar mig eller vad jag har att vänta.

Mikaela min vän, jag är ledsen att jag bangade Bryssel! Min enda orsak att följa med var att få träffa dig igen. Men nu visade det sig att resan inte skulle bli av ändå. Finns det någon möjlighet att ses innan 15 augusti  eller finns det kanske direktflyg mellan Bryssel och Skopje? Varför tar jag en sån omväg till Bryssel när det helt uppenbarligen är dit jag ska?

Vecka 32 närmar sig och alla sitter där de sitter. Lika bra det kanske, men ni ska veta hur mycket jag saknar att prata med er och kramas av er!