Kvinnokollektivet

Jag vet inte riktigt vad som hände men igår brast det.

Det var nog mycket på grund av att jag inte fått lufta mina känslor på ett tag utan bara hållit allt inom mig, ni vet sådär som det blir ibland och man inte riktigt inser det förren det rinner över.

Iaf började det på morgonen när jag innan jobbet hann kolla runt lite på facebook och där såg allt roligt som Elin

gjort under helgen... Det kändes jättejobbigt och jag ville nästan bara börja gråta. Men jag åkte till jobbet iaf och dagen var väl sisådär, sen när jag kom hem så fick jag en kopp kaffe av Thomas och när han kramade mig och frågade hur det var så brast det fullständigt. Jag bara grät och grät och grät och drack lite kaffe där i mellan. Det kändes väldigt befriande måste jag säga..

Det som egentligen känns jobbigt är att det inte riktigt blivit som jag trodde när Elin kom ner, vi hinner nästan inte umgås alls. Vi har visserligen våra Bones-kvällar på måndagar men då hinner vi inte prata så mycket.

Jag räknade inte med att hon skulle komma ner och göra mitt liv så himla mycket bättre men jag saknade ju henne när hon inte var här så det skulle ju ändras iaf, men så har det inte riktigt blivit.

Sen tycker Thomas att jag är borta för mycket också, medan jag tycker att jag nästan aldrig gör något. Jag känner att jag inte hinner/orkar umgås med någon. Vill heller inte umgås bara med Elins au-pair kompisar för det blir bara ytligt och det vill jag inte. Vill ha riktiga kompisar, och känner att jag står och stampar på en fläck och jag är int enöjd och det vill jag ju vara. Samtidigt är det jobbigt att inse att man är vuxen och numera sambo och har ett ordentligt jobb och att man faktiskt är tråkig.

Så allt det här satt jag och grät ur mig över en kopp kaffe.

(Senare slog jag även huvudet i skåpluckan och var jag tvungen att sitta på golvet med en isklamp mot bulan och gråta lite till...)

Senare kom Elin över (eftersom det var måndag och Bones) och vi pratade väldigt mycket vilket var jätteskönt.

Jag förklarade allt för henne och hon förstod och vi diskuterade allt möjligt och jag fösökte lägga upp en lite lös plan för hur jag ska förbättra allt. Detta är också ett led i hela "vi kommer vara här ett tag, gör det bästa av det"-insikten som jag hade förut, men det tar ju alltid lite tid från tanke till handling...

Och nu känns det bättre. Bara så ni vet.